Jag gick på min första föreläsning om mental träning i mitten av 90-talet. Det tog inte många minuter så var jag hooked. Tänk att vi kan styra våra tankar och tanka oss med positiva bilder, ord och visioner, tänk att vi kan lära oss att tro på oss själva! Det är ju helt fantastiskt, vilken kapacitet vi människor har. Jag minns särskilt att den manliga föreläsaren sa ”att tycka synd om sig själv är som att kissa på sig, det värmer för stunden men hjälper inte i längden.” Jättebra sagt, tyckte jag då. Jag förstår ju vad han menar men med åren önskar jag att jag också fått lära mig om självmedkänsla och vikten av att lyssna till mig själv, mina känslor. Strax läste jag allt som skrevs om vår mentala styrka, att allt är möjligt bara vi bestämmer oss för det.

Så blev jag mamma, fru och lever i en härlig Bonusfamilj. Jag började fundera över hur jag kunde trolla bort min önskan om en tom tvättkorg, fylld kyl, städat på fredag (och jul), tid för alla aktiviteter inklusive min egen, både fysiska- och mentala träning. Varför får jag inte till det med den här tiden så som jag vill? Jag om någon borde ju klara detta, jag har ju tränat mental träning i 25år, det är bara bestämma sig ju. Struktur, ordning och reda, löning på fredag.

Så jag läste en till bok om ”inre styrka” av en manlig författare som skrev att han går upp 04.00 varje morgon och mediterar, går på massage varannan vecka och han spiller ingen tid på att vara lat och oföretagsam. Han jobbar med att coacha chefer att göra likadant. Jag funderade allvarligt ett tag på att kopiera tipsen in i mitt liv men det blev aldrig så, jag var för trött.

Med åren har jag träffat mest kvinnor i mitt arbete inom hälsa och jag har hört många historier om att ”det är ingen idé att tycka synd om sig själv” man får försöka och så har man köpt fler böcker där någon försöker lösa den här gåtan med att tiden aldrig räcker till, att den rinner iväg och man behöver ju skärpa sig för att klara av den bollen också. Och jag känner igen mig i alla berättelser. Jag själv försöker och försöker men det är som att jag inte får till det när jag har modeller och strukturer som är anpassade för människor som verkar ha mycket större kapacitet och mer tid än jag, de som alltid verkar lyckas.

Så på senare år har jag börjat försöka att träna mer på att lyssna på mig själv, tro att jag klarar av att ha en balanserad vardag som är anpassad för mitt liv. Att vara snäll mot mig själv och ge mig det jag behöver för att må bra är ett verktyg. Jag försöker hitta kvinnliga coacher som pratar om Balansen i livet , om att vara närvarande mamma men det är inte helt lätt. Så jag har börjat experimentera lite själv. Jag har lagt in skärmtid på min egen mobil och inte bara barnens, minskat shopping, avbokat sena middagar på stan, vinkvällar med brudarna och tv-tittande. Jag tar det lugnare. I det tomrummet som uppstår händer det något med min hjärna, jag kan lättare se vad som är viktigt på riktigt. I det tomrummet känner jag vad som får mig att må bra och det är en stor vägvisare. Det är min inre kompass och en sådan har vi alla.

Idag tror jag på en balans mellan mental träning och mental återhämtning och jag tycker vi behöver prata mer om det, om hur vi känner och att vi duger med den kapacitet som vi har.