Det blir inte alltid som vi planerar, livet kommer emellan.

För många år sedan jobbade jag på ett gym. En fantastisk arbetsplats där jag fick göra allt möjligt och där jag kom nära tränande kunder. Det här var på den tiden då alla gym utökade sina öppettider. Kunderna behövde fler timmar på dygnet för att lägga till träning och tillslut kunde man t.o.m. träna på natten. Redan då borde vi anat oråd när det gäller stress. Folk ville inte bara stretcha sina muskler, de ville stretcha ut tiden också. Och det var perfekt för många att jobba hela dagen, handla mat kl: 22:00 och sedan gå och träna innan de åkte hem för att några timmars sömn. Träning är ju bra har man hört.

Hur som helst, på mitt gym hade vi börjat öppna kl 06:00 för att kunderna skulle hinna träna innan jobbet. Varje vardagsmorgon kom det en äldre man i träningskläder och portfölj. Han sprang fort på löpbandet, drog i några maskiner, duschade och sprang ut i sin kostym. En morgon när han sprungit en stund på löpbandet kom han fram till mig i receptionen.

-Jag mår inte bra, sa han. Sedan la han sig ner i fosterställning framför receptionen och började gråta.

Jag var ung och försökte samla mig. Vi hade tur, samma morgon tränade en sjuksköterska som i vanliga fall höll till på akuten. Han kom springande och medan vi väntande på ambulansen försökte den sjukvårdskunniga lugna den gråtande mannen. Han strök honom på armen och frågade om han var rädd för något? –Ja, svarade han, jobbet.

Mannen återhämtade sig men livet blev nog inte vad det varit. Hans hjärta orkade inte lika mycket efter den här händelsen, det var inte lika bråttom med allt. Han kom och tränade igen, det var en del i återhämtningen. Jag frågade hur han mådde och en dag kom han med blommor, för att jag frågade hur han mådde. Tänk om vi kunde fråga lite mer –Hur mår du? Och tänk om vi var fler som saktade in lite och inte bara levde för att jobba utan tvärt om.